Startsidan
Brott och straff
Massmordet på Mälarångaren Prins Carl år 1910
Ander
Den sista offentliga avrättningen i Stockholm
Hjert och Tector - De sista offentliga avrättningarna i Sverige

Brott och straff


Domstolar
Straff
Inför avrättningar
Avrättningsmetoder
Personliga tvister
Att vara fånge
Bödeln
Långholmen
Sveriges siste skarprättare
Avskaffning

Bild på handfängsel

Domstolar


Redan på medeltiden infördes i hela landet Häradsting elle
Häradsrätter på landsbygden och Kämnersrätter i städerna. Som
andra instans fanns Lagmansrätter på landsbygden och Rådhusrätter i städerna. Som tredje
instans fanns Hovrätterna.
Den högsta instansen var Konungen. Kungens domsrätt blev under
1700-talet tilldelad en avdelning av rikets råd, Justitierevisionen. Denna avdelning blev ett eget
ämbetsverk 1789 med namnet Högsta Domstolen.
Lagmansrätten omfattade minst ett landskap och handlade överklaganden på tvistemål.
Brottsmål togs enbart upp om de hade anknytning till något tvistemål.
År 1849 upphävdes Lagmansrätten och Kämnersrätten. Första
instans i städerna blev nu Rådhusrätten.
Vid båda skulle man föra protokoll. Dessa kallades i rådhusrätten för
tänkeböcker.
Kämnersrätten handlade tvistemål och enklare brottsmål.
Den första hovrätten inrättades 1614 och var Svea hovrätt. Fler
hovrätter inrättades efterhand, exempelvis Göta Hovrätt 1634.
Hovrätterna skulle även övervaka de lägre domstolarna.
För adeln var Hovrätten första instans. De kunde även utgöra första
instans vid grova brottsmål som landsförräderi och majestätsförbrytelser. Hovrätten
var även första instans för brott begångna av tjänstemän och ämbetsmän.
Enligt 1734-års lag skulle Häradsting hållas tre gånger per år, vinter,
sommar och höst, sk. lagtima ting. Dessa skulle kungöras i
kyrkorna. Mellan dessa ting kunde hållas särskilda ting, sk. Urtima
ting. Dessa hölls om något allvarligare brott inträffat.
Rådhusrätten sammanträdde efter 1734 tre gånger i veckan.
Rådhusrätten var en del av stadens råd, som fungerade som domstol.
De nämndemän som ingick i häradsrätten valdes före 1823 av
häradsdomaren själv. Efter 1823 hade bönderna rätt att välja
nämndemän via sockenstämman. Den till tjänsteåren äldste
nämndemannen kallades för häradsdomare.
Nämndemännen var tolv till antalet (vanligen bönder) och kallades även för tolvmän.
I norra Sverige kallades Häradsrätten ofta för Tingsrätt.

Till toppen

Straff


När man dömde i domstolarna tidigare var alla brott straffbara.
Några förmildrande omständigheter tog man ej hänsyn till. Villkorlig
dom existerade ej.
Straffen skulle vara fostrande och avskräckande. Däremot
graderades brotten, man skilde på grov stöld och stöld av mindre värde, sk. snatteri. Man
gjorde också skillnad på mord och dråp.
Man tog också i straffsatsen hänsyn till om brottet upprepades. För
"fjärde resan stöld" kunde man dömas till hängning. Husaga var
tillåten, men ej misshandel.
Ursprungligen fanns enbart två straffsatser, böter eller dödsstraff. I
vissa fall även skamstraff.
Med skamstraff menades att stå eller sitta och skämmas inför
befolkningen. Att hamns i kyrkostocken var ett sådant straff. Offret
satt då fast med benen i en stock. Förbipasserande kunde spotta eller kissa på offret eller
uttala förnedrande ord.

Bild på fångstock

Skampåle


Ett annat skamstraff var att stå fjättrad vid skampålen. En tjuv
kunde få stå fjättrad vid pålen med tjuvgodset i famnen på en öppen plats och skämmas
Vidare kunde rätten förklara den dömde som fredlös eller till och
med landsförvisas.

Kroppsstraff:


Spöstraffet var vanligt vid mindre förbrytelser. Det var vanligt i
Sverige att straffet utdelades med två böjliga spön och därmed
utdelades två slag varje gång. Därav uttrycket "par spö". Det var
männen som som fick sina ryggar sönderslagna med detta redskap, kvinnor och barn
piskades i regel med risknippen.
Till och med brott av ytterst tvivelaktig karaktär, till och med rena pojkstreck kunde ge
spöstraff. I 1653-års straffordning stadgas att
spöslitning kunde användas som omvandling av bötesstraff.
Även privaträttsligt kunde prygel utdömas i den sk. husagan. Prygel
var också en form av bestraffning som användes inom fångvården för fångar som brutit mot
någon förordning i fängelset. Prygel inom fångvården fanns kvar långt in på
1900-talet.

Stympning


Stympning var en form av bestraffning som gick ut på att någon kroppsdel på brottslingen
höggs bort. I landskapslagarna var förlust av ett öra eller ett öga föreskrivet
vid bl.a. snatteribrott. Andra kroppsdelar som en brottsling kunde dömas att
förlora var hand, könsdelar, näsan och tungan. Stympning i
Sverige avskaffades i 1734-års lag.

Fängelsestraff infördes först på 1600-talet och var mer i form av
straffarbete. De fängelser som då byggdes var allmänfängelser med
stora salar där alla fångar blandades. Cellfängelser kom först på
1840-talet.
En åtalad kunde svära sig fri. Det krävdes då att den åtalade nekade
till brottet och kunde åberopa 12 hederliga män som intygade att
den åtalade var en hederlig man som ej kunde ha utfört dådet.
Denna rätt togs efterhand bort.
Antal dödsstraff minskade genom 1864-års strafflag och den sista
avrättningen ägde rum 1910. Dödsstraffet avskaffades 1921.
Under 1600-talet bestraffades alla stölder vars värde översteg en
viss summa med döden. Enligt 1653-års strafförordningen gick
denna summa vid 60 daler.
Tidigare var detta belopp betydligt lägre. Nu avrättades inte alla
tjuvar som dömdes till döden utan många fick straffen omvandlade.
Återfallsförbrytare hade dock ingen nåd att vänta.
I 1734-års lag ändrades beloppet vid stöld för dödsstraff till 100
daler vid tredje resan samt vid fjärde resan direkt dödsstraff
oberoende hur stort beloppet var. Redan 1740 skärptes
lagstiftningen ytterligare. Alla inbrottsstölder bestraffades med
hängning. 1746 bestraffades stöld ur brev med döden och 1748
hängdes häst- och boskapstjuvar. 1766 blev det ficktjuvarnas tur att
hängas och 1773 räckte det med att mjölka grannens kor för att dömas till döden. Först
1864 mildrades strafflagen. Mellan 1800 och 1864 avrättades 644 personer i Sverige.
För riktigt bestialiska brott kund kvalificerat dödsstraff utdömas.
Med detta menas ett skärpt dödsstraff. Meningen var att det skulle
finnas en symbolisk anknytning mellan brottet och straffet som underströk det svåra brottet.
Som ett tillägg till domen dömdes även brottslingen till ytterligare ett straff.
Några exempel på detta är. högra handens avhuggande samt halshuggning; halshuggning
åtföljt av stegling (för män) eller halshuggning åtföljt av bränning å bål (för kvinnor). Den
hårdaste formen av kvalificerat dödsstraff drabbade de som "begått våld på
skeppsbrutna, så att döden därav följer". Gärningsmannen skulle då rådbråkas och därefter
läggas på stegel och hjul.

Stupstocken:


Stupstocken var en stock med urgröpning i mitten för huvudet. Den
var låg så de som skulle halshuggas fick lägga sig ned. Själva
avrättningen skedde med en speciell yxa, bila. Adelsmän halshöggs dock med svärd.

Bild på en bila

Till toppen

Inför avrättningar


Hovrätten avkunnade dödsdomar och dessa stadsfästes sen av
Kungl. Maj:t. Detta blev startskottet för förberedelserna inför en
avrättning. Landshövdingen fick i uppdrag att bestämma tid och plats för avrättningen.
Kronofogden förde det högsta befälet på avrättningsplatsen och under honom sorterade
länsmannen vilken ansvarade för ordningen på platsen. En vaktstyrka,
spetsgården, såg till att länsmannens direktiv följdes. Dödsdomen
lästes upp av kronofogden innan offret anlände. Denne hade redan
fått domen uppläst i fängelset.
Från fängelset till avrättningsplatsen fraktades den dödsdömde i en kärra där han satt
bakbunden och i förekommande fall även slagen i bojor. Prästen kunde följa med på färden
men i regel väntade han vid avrättningsplatsen. Som en sista gest mot den
dödsdömde fick han stanna vid en krog på vägen för att ta en sup. Ytterligare en sup
väntade på schavotten. Rätten till styrketår finns inskriven i 1734-års lag.

Ingen avrättning fick ske på sön- eller helgdagar eller ens inpå en
sådan dag.
Ända in på 1800-talet hade prästerna förutom att "omvända syndare"
till uppgift att ta av den dömdes ytterkläder och knyta en ögonbindel på honom samt lägga
hans nacke på stupstocken.
Avrättningsplatsen låg ofta i gränsskogen mellan två socknar, gärna
vid en korsväg och på en liten höjd. Här verkställdes både halshuggningar och hängningar.
Inför en avrättning strömmade folk till från alla håll och avrättningarna var alltid offentliga. Ett
syfte med detta var att brott skulle vara avskräckande.
Vid hängning fick de döda hänga kvar i lång tid som ett varnande exempel. Avrättningen
skulle "vara brottslingen till straff och androm till varnagel".
Blodet från en avrättad ansågs kunna bota sjukdomar. Efter en
avrättning skyndade folk fram för att samla upp blodet.
Stockholms äldsta avrättningsplats, en galge, stod vid branten mot Strömmen på norra sidan
av Gamla stan. När staden växte flyttades den till Stigberget på Södermalm.

Till toppen

Avrättningsmetoder


Hängning var från början en avrättningsmetod avsedd för tjuvar. Hängning skedde från
speciella ställningar, galgen. Även träd, exempelvis ekar, kunde användas.
I gamla rättsdokument kan man läsa "att hängas till galge och gren". Att dömas till hängning
ansågs vanhedrande. Däremot att halshuggas eller "rättas med svärd" betraktades som betydligt mer
hederligt och var ett straff avsett för män. Det förekom att man benådade en dödsdömd från
att hängas i galge till att avrättas med svärd eller bila på stupstock.
Vid halshuggning användes bila (speciell yxa) eller svärd. I de gamla
landskapslagarna stadgades "att dömas under svärd och halshuggas". Under senmedeltid
används bila som mer vanhedrande straff vid halshuggning där man inte ville använde den
mest vanhedrande avrättningen, hängningen.

Bild på en bila

Bränning på bål har även förekommit i Sverige. Två brott kunde ge
denna dom: häxeri och giftmord. Att dömas till bränning på bål var normalt inte ett dödsstraff i
sig utan vanligen avrättades den dödsdömde först med halshuggning och därefter
brändes kroppen på bål. Det hette då "att dömas till yxa och bål". Det
var mycket ovanligt i Sverige att någon brändes levande på bål. Den
dödsdömde bands då vid en rest stång med halm och ris runt om.
Arkebusering var nästan uteslutande ett dödsstraff förbehållet militärer. Den dödsdömde
avrättades genom att ett antal soldater, arkebuseringsplutonen, sköt den dömde med gevär.
Spetsning på påle användes till största delen i krigstider mot infångade fiender. Under Karls
XI:s tid orsakade snapphanarna stor skada för den svenska armén i Skåne och på
västkusten under 1670-talet. De snapphanar som fångades straffades mycket grymt.
Ett sätt var att spetsa dem levande på påle som ett synligt avskräckande exempel
för andra snapphanar. Ett snitt skars i skinnet vid ryggslutet och snapphanen
träddes upp likt en mask på pålen vars spets slutligen mynnade ut bredvid
näsan. Därefter placerades hela konstruktionen vid en livligt trafikerad väg som
ett varnande exempel.
Vid rådbråkning krossades den dömdes lemmar och rygg med en järnstång eller en
smedhammare. Om bödeln var skicklig och utförde rådbråkningen på rätt sätt levde
fortfarande offret och då inleddes fas två. Man flätade då in de brutna lemmarna i ekrarna på
ett stort vagnshjul och hissade upp hela konstruktionen på en påle, sk. hel stegling. Det var nu
som offret skulle möta döden under ett oerhört lidande. Fortfarande lever det gamla
uttrycket kvar "att bryta varje ben i kroppen". I Sverige användes rådbråkning för
sista gången 1733.
Stegling eller att dömas till stegel och hjul var ett straff för män.
Stegling Stegel är ett fornnordiskt ord som betyder stake eller stolpe. Stegling var ett sätt att
skärpa det utdömda dödsstraffet.
Efter att den dömde avrättats, exempelvis genom hängning, styckades kroppen och de olika
likdelarna spikades upp på fyra vagnshjul som placerades horisontellt på steglar (pålar). Där
fick de vara kvar till mat för fåglarna. Stegling har använts ända in
på 1800-talet i Sverige.

Bild på stegling

När Gustav III:s mördares av Jacob Johan Anckarström år 1792
avkunnades domen: "jämte förlust av gods och ära även skall mista
högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till
straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torp stått
två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken".
Ankarstöm fick verkligen ett kvalificerat dödsstraff. Första dagens hudstrykningen
skedde på Riddarhustorget, den andra dagens på Hötorget och den
tredje på Nytorget på Söder. Vid själva avrättningen efter att hans
huvud avskilts från kroppen tog bödelsdrängarna ut inälvorna ur kroppen. Därefter styckades
kroppen i fyra delar, först på längden och sen på tvären. Huvudet spikades
upp på en hög stolpe. Den avhuggna högerhanden spikades fast under
huvudet.
Därefter lade man de fyra kroppsdelarna på fyra hjul på steglarna.

Till toppen

Personliga tvister


Det var mycket vanligt förr att man drog varandra inför domstol, dvs
man använde ofta domstolarna till att lösa personliga konflikter, sk.
civilmål.
Det kunde vara allt från ett okvädningsord till en örfil, slagsmål eller
en avslagen hatt.
Det gällde nämligen en persons heder. Utan heder var en människa
ärelös och saknade social status. En förlorad heder måste
återställas. I rätten kunde detta ske genom att man fick ekonomisk
gottgörelse, en ursäkt samt social upprättelse. Till de ärelösa och
utan heder räknades också de fattiga, egendomslösa som hade svårt att hävda sig i
samhället.
Den vanligaste straffsatsen för brott var böter. En viktig anledning
till detta var att den dömde skulle betala kompensation till de drabbade, man skulle gottgöra
sig.
Detta system hade dock en svaghet. Alla hade ej medel att betala
böterna och ofta var det de fattigaste som dömdes. Vidare innebar
det att de besuttna kunde köpa sig fri.
Om böter ej kunde betalas omvandlades straffet till spöstraff eller
gatlopp. Under 1700-talet till fängelse på vatten och bröd. På 15- och
1600-talet kunde man också dömas till stympning. Exempelvis
kunde man mista sina öron, näsa osv.

1734 fanns följande bötesskala:
Avhuggen tumme - 30 daler
övriga fingrar 15 daler
utslaget öga 50 daler
brutet ben 20 daler.

Om böter ej kunde betalas kunde ett bötesbelopp på 40 daler exempelvis ersättas med 4
gatlopp, 80 daler 6 gatlopp etc. Gatlopp innebar att ca: 50 män ställdes upp i två rader, försedda
med spön eller käppar. Den dömde skulle sen med bar rygg springa
ett antal gånger mellan raderna samtidigt som han slogs med spöna.
Normalt krävde man att minst två män från varje socken i häradet ställde upp i leden. Det var
dock ej lätt att få folk att ställa upp.
Vägran kunde bestraffas.
Gatlopp togs senare bort som straff, kvar var dock spöstraffet.
Utanför alla häradsrätter och rådhusrätter fanns spöpålen, den sk.
kåken.

Dödsstraff och fysiskt grymma straff reserverades för de grövsta
brotten. Detta i avskräckande syfte i ett samhälle som saknade
medel att spåra upp brottslingar.
Länsmän och fogdar kom allt mer att bevaka statens intressen i vid
domstolarna under 1600-talet. Vidare tillsattes nya tjänster för att
bevaka statens intressen,
bl.a. kronokommissarier och stadsfiskaler. De skall dock ej
jämställas med poliser då deras ansvar var att skydda statens
intressen ex. olaga skogsavverkning och tjuvjakt.
Vid hantering av konflikter mellan privatpersoner fick dessa själv ta
initiativet att mål väcktes, skaffa vittnen och bevis samt föra sin
egen talan. Först under 1800-talet kom advokater att spela någon
roll i brottmål i Sverige.
Under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet börjar dock
domstolarna själva ta initiativ för att utröna sakförhållanden i ett
mål.
Länsmän, kommissarier och landsfiskaler kom då också att mer
agera åklagare även vid stölder, våldsbrott etc. En början till ett
modernare polis- och åklagarsystem.

Var tid har sina brott
• 1400- och 1500-tal domineras av våldsbrott och brott mot statliga
förordningar.
• 1600-tal domineras av mål rörande utomäktenskapliga
förbindelser, hor.
• 1700-tal kännetecknas av skuldmål och ekonomiska tvister,
civilmål.
• 1800-tal. Nu ökar våldsbrotten igen.
• 1900-tal. under detta århundrade, framförallt under senare halvan
har vi en markant ökning av stöldbrott.

Att vissa brottmål ökar i antal beror inte enbart på ett ökat antal
brott utan också på ändrad praxis under årens lopp.

Självmördare (självspilling) och avrättade personer fick inte
begravas i vigd jord (kyrkogårdar). Dessa nedgrävdes i stället av
bödeln utanför kyrkan, i skogen, på galgbacken etc. Om ett
självmord begåtts i sinnesförvirring fick dock även andra än bödeln
gräva ned dessa döda. Först 1864 ändrades denna lag
och nu tilläts begravning av sjävmörade och avrättade personer
även på kyrkogårdarna. Begravningen skulle dock "i stillhet". År1894
utgick även denna särbestämmelse.

Till toppen

Att vara fånge


Fängelsehålorna var ofta stenkällare med jordgolv där det var både
kallt och fuktigt. Många klarade ej av förhållandena utan dog av
olika sjukdomar eller frös ihjäl.
Behoven fick de göra på golvet, så stanken var tillslut outhärdlig.
Fångarna hade enbart de kläder de bar när de blev anhållna. Vissa
satt dessutom fast i järnfängsel.
Ofta var det helt mörkt i fängelsehålan, ibland fanns en liten glugg
högst upp på väggen.
Någon större tillgång på mat fanns ej heller. Ofta fick släktingar
komma med mat i någon form.
Fängelsestraffen kunde också vara långa. En präst fick på 1700-talet
sitta 39 år i fängelse för sina religionsgrubblerier.

Transport av fångar



Bild på en fångtransport

Att transportera en fånge kallades för förpassning. Ofta hade fången
både hand- och fotjärn på sig. Det hände även att dessa fängsel
förbands med en järnstång.
Bänkar som användes vid fångtransport. Grova brottslingar kunde
även förses med halsjärn som förbands med händer och fötter så att
fången knappt kunde röra sig.
Fångtransporter kunde ta både dagar och veckor, beroende på
avstånd, i en skakig vagn som gjorde att fängslen skavde på huden.
Toalettbesök under transporten var ej att tänka på.
Fångarna kunde även ha fängsel vid straffarbete.

Bild på en fångbänk

Till toppen

Bödeln


Bödeln eller skarprättaren var den person som utförde stympningar
och avrättningar. Han var tvungen att bära skamdräkt i äldre tider.
Oftast var bödeln en f.d. förbrytare och kunde ha båda öronen
avskurna eller inbrända märken i pannan. Detta gjordes bl.a. för att
försvåra för bödeln att rymma från sitt ämbete. I regel var
brännmärket stadens vapen.
Bödeln kallades även mästermannen. Han var avskydd av alla och
fick bo i de sämsta kvarteren.
Som förmån kunde han ibland på lägga beslag på den halshuggnes
kläder. Det har i alla tider varit svårt att skaffa nya kandidater till
detta yrke. Det fanns en föreställning att dömda brottslingar var
orena varelser och att denna negativa egenskap, oärlighet, kunde
överföras på den som avrättade honom. Ett
sätt att rekrytera var att benåda en dödsdömd brottsling om han tog
på sig bödelsyrket. Bödeln stod längst ned på samhällsstegen, strax
ovan brottslingar.
I början hade även bödeln till uppgift att se till att gatorna hölls
någorlunda rena och bortforsla avföring från avträdena. Han skulle
även sota skorstenar och ta bort djurkadaver från vägen, vilket
innebar att han fick flå och gräva ned dem. Trots många kungliga
brev genom tiderna där det stadgades att bödeln skulle anses lika med annat folk
behandlades bödlarna hela tiden föraktfullt. Även bödelns hustru blev utsatt för allmänhetens
spott och spe och tvingades att bära samma slags huvudbonad som
var påbjudet stadens horor. En ogift bödel kunde knappast hitta en
hustru annat än bland horor, bödelsdöttrar eller
bland andra utstötta kvinnor.
Det har aldrig funnits några kvinnliga bödlar i Sverige, inte ens som
handräckning vid avrättningar..
Även när bödeln inte var i tjänst tvingades han att bära en särskild
klädedräkt så att de lätt kunde kännas igen på långt håll. I Sverige
var det påbjudet att bödelns dräkt skulle ha många inslag av rött.
Namnet bödel är äldst och finns redan i fornsvenskan. Skarprättare
kommer från tyskans scharfrichter. Även ordet mästerman kommer
från tyskan.

Bödelns lön


Normalt hade bödeln en fast lön men med tillägg för olika uppdrag
såsom brännmärkning, stympning eller avrättning. Bödeln hade ju
"monopol" på sin utövning och kunde sätta priset därefter. Bödeln
hade även rätt att lägga beslag på den avrättades kläder, dock enbart om det gällde sk.
"oärliga" förbrytare.
Följande bödeltaxa är från 1736:
Halshuggande med svärd eller bila 5 daler
Särskilt för handens avhuggande 2 daler
Rådbråkande och halshuggning samt parterande och steglande på
två eller flera pålar 15 Daler
Halshuggande eller steglande på en eller flera pålar 10 Daler
Halshuggning och missdåres brännande på bål 10 Daler
Oskäliga kreaturs dödande och uppbrännande, ett eller flera 5 Daler
Upphängande i galge 8 Daler
Självspillnings utförande och nedgrävande 3 Daler
Kåk- och hudstrykande 3 Daler
Fördrivande utur stad och härad 2 Daler
Brännande i pannan eller på rygg 2 Daler
Tungas avskärande 5 Daler
Öronens avskärande 2 Daler

Rackaren var bödelns medhjälpare. Han skulle hjälpa till vid
avrättningar, bl.a. se till att allt var i ordning på avrättningsplatsen.
När det gällde stegling skulle han lägga den dödsdömde på steglet och fästa hans avhuggna
huvud och hand på en påle. Det var även hans uppgift att hämta självmördare och gräva ned dem på
galgplatsen. Han skulle även biträda bödeln i arbetet med tömning
av avträden, sota skorstenar, ta bort djurlik från gatorna samt slakta
hästar.
Det sistnämnda var ett särskilt avskytt värv då hästen betraktades som ett ädelt djur.

Bödelssvärdet var ett brett och tveeggat huggvapen med lång klinga
och trubbig spets. Anledningen till att det hade trubbig spets var att
bödelns arbetsverktyg klart skulle kunna skiljas från andra tvåhandssvärd. Bödeln var ensam
ägare till svärdet, men irregel fanns även ett extra svärd i stadens förvar. Många
städer höll sig med en särskild svärdslipare, svärdfejare, som såg till
att svärdet alltid hölls vasst och rent. De erhöll skattefrihet på grund
av det ansvarsfulla arbetet.

Till toppen

Långholmen


Långholmen i Stockholm var den kanske mest kända fånganstalten i Sverige. Redan 1724
fanns det fångar på ön. Långolmen var från början endast en kal klippa, en ö mitt i
stan. Där satt både kvinnor på Spinnhuset och män som högg sten, slagna i järn. Järnen
var antingen "Jungfruklänningen" på 18 kg eller "Järnkronan" på 40 kg.
Det var först när man började muddra i Stockholm och vräkte slam och lera på ön som den
den blev "grön" och blomstrade.
Spinnhuseinstutionen (kvinnofängelset) upphörde 1827. Fram till
dess förvarades de intagna i stora salar. Nu byggs Långholmen om
till cellfängelse enligt Philadelphia modellen.
Det som kom att kallas Centralfängelset stod färdigt 1880 och fanns
kvar i drift fram till 1975. På slutet användes Långholmen endast i
mindre omfattning som fängelse . Vid denna tid tog Kronobergshäktet i Stockholm och
Kumla-anstalten utanför Örebro över.
Redan på 1950-talet planerades att Långholmen skulle läggas ned varför ingen renovering
hade skett sedan dess. Långholmen var med andra ord rätt så förfallet då det stängdes.

Till toppen

Sveriges siste skarprättare



Bild på Dahlman

Anders Gustaf Dalman var den siste skarprättaren i Sverige.
Skarprättare A G Dahlman Han föddes 1848 och avled den 30 juli
1920, året innan dödsstraffet avskaffades. Han antogs till
skarprättare i Stockholms stad den 5 augusti 1885. År 1900 utsågs han till riksskarprättare
med hela Sverige som arbetsfält. Han var gift och hade 12 barn.
Dalman utförde 6 avrättningar, fem med handbila och en med Giljotin.
Den första avrättningen han utförde var Yngsjömörderskan, Anna Månsdotter. Vid tillfället
var Dahlman iförd dubbelknäppt uniform med förgyllda knappar, byxor med revärer.
Stupstocken hade han tagit med från Stockholm. Hans första avrättning gick inte så bra.
När Anna Månsdotters huvud placerades på stupstocken glömde man att aptera den
reglementsenliga säkerhetskedjan över hennes axlar. Avsikten med kedjan var att hålla offrets
överkropp stilla så att tvära kast kunde undvikas. När Dahlman skulle hugga
gjorde Anna att plötsligt ryck varvid hugget gick snett och träffade i käken. Dahlman fick
därefter hugga ytterligare två hugg innan huvudet föll av.
Därefter dröjde det tre år innan nästa avrättning, den sk.
Alftamördaren Per Johan Pettersson. Han hade anstiftat sina bröder
att skjuta ihjäl både fjärdingsmannen på orten samt länsmannen.
Avrättningen skedde i Gävle den 17 mars 1893. Denna gång var
säkerhetskedjan apterad.
Den tredje avrättningen Dahlman gjorde var år 1900 då Julius Sallrot
avrättades på fängelsegården i Karlskrona den 5 juli. Han var dömd
för rånmord på en arbetskollega. På denna avrättning hade Dahlman
tagit med sin son Gustaf Albert som bödelsdräng.
Redan i augusti samma år var det dags igen. Denna gång gällde det
den sk. Löderupsmördaren Lars Nilsson i Malmö. Han hade mördat
och innebränt den 20-åriga Katarina Romare. Han avrättades den 23
augusti kl. 06:15.
På den femte avrättningen fick Dahlman resa till Västerås där den fruktade Mälarmördaren
eller Svarte Filip, Johan Filip Nordlund väntade på att avrättas. Han
hade på ångbåten Prins Carl mördat 5 personer. När det var dags för avrättningen
frågade tjänstemannen Dahlmans son, Gustaf Albert, om han var beredd
att ta över om fadern skulle hugga fel. Detta hörde dock Dahlman som röt "här hugges min
själ inte fel". Dahlman tog i så att han knappt fick loss bilan från stupstocken efter att
Nordlunds huvud fallit. Detta skedde den 10 december 1900.
Den sista avrättningen Dahlman fick gjorde skedde 1910 och skedde
med giljotin. Detta var även den sista avrättningen i Sverige. Den
som avrättades var Johan Alfred Andersson-Ander. Han var dömd till
döden för ett rånmord på Viktoria Hellsten. Avrättningen utfördes
onsdagen den 23 november 1910 på Långholmens fängelsegård.
Dahlman hade vid denna tid en årslön på 1.700 kr vilket var en
ansenlig summa på den tiden. Vidare hade han sk. nackpengar för
varje utförd avrättning plus traktamente och reseersättning .

Till toppen

Avskaffning


Avrättning genom hängning avskaffades i Sverige 1858. Den sista
avrättningen genom hängning ägde rum 1832. Offentliga
avrättningar avskaffades enligt en förordning den 10/8 1877.
Avrättningarna skulle därefter vara intermurala, dvs. inom
fängelsemurarna med speciellt inbjudna personer samt press.
Dödsstraffet avskaffades helt och hållet 1921.
År 1972 avskaffades dödsstraffet i krigstid. År 1976 infördes förbud
mot dödsstraff i regeringsformen (RF).

Bild på en fotfängsel

Till toppen